Skip to main content
SLU publication database (SLUpub)

Report2016Open access

Utvärdering av den svenska ålförvaltningen

Dekker, Willem; Wickström, Håkan; Sjöberg, Niklas

Abstract

Sammanfattning och utvärdering Europas ålbestånd har minskat kraftigt. Trots att tillbakagången har noterats sedan decennier har det tagit mycket lång tid innan effektiva åtgärder vidtagits. Rapporter om en nedgående trend kom redan år 1968 och sedan 1980 har antalet nyrekryterade ålar som når Europa årligen minskat med hela 15 % i genomsnitt. Detta är en indikation på att reproduktionen i västra Atlanten (söder om Bermuda) kan ha försämrats. Ändå har inte en skydds- och återhämtningsplan för den europeiska ålen upprättats förrän år 2007. Det traditionella ålfisket bedrivs småskaligt med relativt enkla redskap, i sjöar, vattendrag och längs med kusten. Fisket påverkas av vad som händer i närområdet, så som lokala utsläpp och vandringshinder i form av exempelvis vattenkraft. Samtidigt med de lokala, småskaliga perspektiven så utgör ålen enskilt det mest utbredda fiskbeståndet i Europa. Ålen är den enda fisk som förekommer i alla EU:s medlemsstater, ger sysselsättning för fler människor än något annat fiskebestånd och som länkar samman helt olika livsmiljöer, från öppna hav, kustområden, stora sjöar och floder till små sjöar och de minsta bäckar. All ål (förutom havsål, Conger) i Europa och angränsande områden tillhör samma art och även ett och samma bestånd. Även om livsmiljöerna är vitt skilda med tusentals floder och miljontals sjöar och mindre vattendrag så är det samma bestånd man fiskar på och det är samma bestånd som utsätts för all slags lokal påverkan. Nedgången av ålbeståndet är en gemensam angelägenhet för alla länder i Europa. Men, vi vet inte om ål från alla delar av Europa verkligen bidrar till reproduktionen i Atlanten i närheten av Bermuda. Kanske är en del av utbredningsområdet viktigare och resten är mera en slags diaspora? Oavsett medför försiktighetsansatsen att ålen skall ges tillräckligt skydd varhelst den förekommer, över hela kontinenten och i varje enskilt land. Kontrasten mellan det lokala småskaliga fisket och ålens kontinentala utbredning har gjort att det tagit långt tid att skapa en ansvarsfull förvaltning och att inrätta en adekvat skyddsplan. Enskilda fiskare och regeringar har noterat den pågående nedgången, men inte haft överblick över ålens situation i Europa. På egen hand har ingen av dem haft någon möjlighet att vända trenden. Skydd och ansvarsfull hantering av ålen kräver en gemensam europeisk strategi. Strategin måste införas i ett mycket stort antal mindre områden över hela kontinenten. År 2007 antog den Europeiska unionen en förordning om åtgärder för återhämtning av ålbeståndet i Europa. Sverige har spelat en aktiv roll i utvecklingen av denna så kallade Ålförordning. EU:s strategi har varit att fastställa ett gemensamt mål för alla länder och att enhetliga och kvantifierbara verktyg skall utformas för att nå dessa mål. Varje land har ansvar för sina lokala problem och ska göra egna nationella bedömningar. Man ska också kontakta sina grannländer om det behövs. Genom att kombinera en gemensam ambition och ett gemensamt riktmärke med lokalt anpassade åtgärder, inklusive utvärderingar, har Ålförordningen slutligen kunna bryta en lång serie av misslyckanden inom ålförvaltningen. Det långsiktiga syftet med EU:s Ålförordning är "skydd och hållbart nyttjande av det europeiska ålbeståndet". För detta har ett mål för återställandet av beståndet formulerats: "Syftet [är] ... att minska den antropogena mortaliteten [till en viss nivå, som anses hållbar]". En lägre dödlighet kommer således att öka antalet ålar som vandrar mot reproduktionsområdet i Atlanten. I enlighet med Ålförordningen är medlemsstaterna skyldiga att förverkliga sina nationella förvaltningsplaner för ål från år 2009. Sverige lämnade in sin plan år 2008 och arbetet med att genomföra planen pågår. Som i andra länder är den svenska ålproblematiken och därmed också planen komplex. Den svenska Ålförvaltningsplanen anger som ett allmänt mål att skydda Sveriges andel av beståndet så att det når en nivå som " vänder utvecklingen från minskande till ökande ålrekrytering". Sedan 2009 har fiskebegränsningar genomförts, och fler ålyngel har transporterats hit från Atlantkusten för att stärka våra bestånd genom utsättning i svenska vatten. Även några ytterligare åtgärder av mindre kvantitativ betydelse för ålbeståndet har vidtagits. I samband med 2015 års regleringsbrev har Havs- och vattenmyndigheten (HaV) tilldelats ett regeringsuppdrag att analysera behovet av och vid behov föreslå revidering av Ålförvaltningsplanen. HaV har, i sin tur, beställt från SLU Aqua att rapportera om det aktuella läget och att bidra till utvärderingen. Denna "Aqua reports" presenterar den tillgängliga informationen, sammanfattar tidigare nationell och internationell rapportering samt utvärderar resultaten. Fisket på den svenska västkusten stängdes helt under våren 2012. Det kommer dock att ta många år till att beståndet återhämtat sig från det tidigare överfisket. Eftersom det inte finns något program för uppföljning och övervakning är status för återhämtningen på västkusten oklar. Förmodligen är bidraget till lekbeståndet fortfarande mycket litet (2012 års uppskattning var 12 ton, för 2015 är det okänt). Sedan genomförandet av den svenska förvaltningsplanen 2009 har utsättningarna ökat på västkusten i form av ålyngel som importerats från England och Frankrike. Men dessa utsättningar kommer inte att bidra till lekflykten förrän många år senare och kvantiteterna är mycket små i jämförelse med det naturliga beståndet (samma utlåtande, dvs. relativt små mängder i förhållande till det naturliga beståndet, gäller även de utsättningar som görs på Östersjökusten, något som diskuteras längre fram). På Östersjökusten är fisket riktat efter ål som vandrar mot lekplatsen i Atlanten. Dessa blankålar kan ha vuxit upp var som helst i Östersjöområdet, i andra länder, i sötvatten, längs kusten eller i skärgårdarna. Bidraget från Östersjön som helhet är stort (2012 års uppskattning var 3 770 ton vilket är en tredjedel av vad som rapporterades från Europa totalt). Det svenska kustfisket tar bara några få procent av dessa vandringsålar men mycket kan ha hänt innan dessa ålar blev fångstbara i svenska fisket. Många faktorer påverkar ålen i hela Östersjöområdet och dessa faktorer är inte väl kända. Inom ramen för HELCOM Baltic Sea Action Plan är Sverige ledande land för en gemensam förvaltning av ålen sedan 2009. En inventering av tillgänglig information samt en plan för forskningssamarbete har tagits fram, men ingen samordning har kommit till stånd. Situationen i inlandsvattnen är mer komplex än den på kusten. Vandringshinder i åar och älvar blockerar invandringen av ålyngel från havet. Fångst och uppsamling av invandrande ålyngel, som sedan flyttas uppströms, är något som praktiserats i vårt land i mer än ett sekel. Mängden uppsamlade ålyngel har minskat till låga nivåer i takt med den minskade rekryteringen. Sedan 1990 har de ersatts av ålyngel importerade från England och Frankrike. Fisket fångar ungefär en tredjedel av produktionen och fyrtio procent dör av vattenkraftsrelaterade orsaker. Något över en fjärdedel vandrar ner till havet (2014: nästan 100 ton). Som en kompensation för den vattenkraftsrelaterade dödligheten, så har ålar fångats för att sedan transporterats ner mot havet, och kompensatoriska utsättningar har gjorts direkt i havet på västkusten. Nettoeffekten av dagens ålfiskevårdsåtgärder är att utvandringen av blankål för lek, så kallade lekflyktingar, faktiskt minskat med ungefär tio procent sedan den svenska Ålförvaltningsplanen började gälla. Det är till stor del en konsekvens av vad som hände under tidigt 2000-tal (mindre import och utsättning av ålyngel från utlandet), och inte av dagens åtgärder. Dagens skyddsnivå för ålen i sötvatten är dock långt under målen i EU:s Ålförordning, och det gäller även i förhållande till målen i vår nationella Ålförvaltningsplan. Utan utsättning av ålyngel skulle det knappast finnas någon ål i våra sjöar och vattendrag, utan ett fiske skulle det inte finnas någon ål för nedtransport med lastbil förbi kraftverk (s.k. Trap & transport) och utan vattenkraften ingen ekonomisk bas för åtgärder, något av en Moment 22 situation. Det är svårt att ange om Sverige som helhet för närvarande uppfyller kraven i Ålförordningen, och har uppnått målen i sin Ålförvaltningsplan. Det skulle kräva att vi lägger till aktuella uppskattningar av blankålsproduktionen från västkusten (okänd), till det som kommer från sötvatten (komplext) och från Östersjökusten (ofullständigt). Uppenbarligen är nuvarande skyddsnivå skyddsnivå Aqua reports 2016:11 maximal på västkusten, långt därifrån i sötvatten och ofullständig längs med Östersjöns kuster. Trots att den föreskrivna långsiktiga, landsomfattande skyddsnivån kan ha uppnåtts så är bidraget på kort sikt försumbart, då antalet blankålar som lämnar vårt territorium knappt hunnit förändrats sedan genomförandet av Ålförvaltningsplanen. Slutligen beskriver vi det övergripande skyddet av ålbeståndet i Europa och hur sannolikheten är att nedgången har stoppats eller vänts till att öka. De första skyddsåtgärderna enligt Ålförordningen genomfördes under 2009. För de flesta skyddsåtgärder och i många områden (t.ex. den svenska västkusten) kommer det att ta många år innan man kan förvänta sig större effekt på produktionen av lekvandrande ålar. Men det finns åtgärder direkt kopplade till lekflykten, som kan få effekt redan ett par år efter införandet. Skyddsåtgärder som sattes in hösten 2009 kan följaktligen ha resulterat i en ökad rekrytering våren 2012. Även om det var ett begränsat antal sådana omedelbara åtgärder som gjordes 2009 i Europa, visade 2012 års rekrytering på en oväntat stor ökning i hela Europa. Denna upprepades under 2013 och 2014, men inte 2015. Om den oväntade ökningen faktiskt var relaterad till de åtgärder som gjorts (över hela kontinenten eller mer specifikt i något område), eller härrör från helt okända yttre omständigheter, det återstår att se. Den internationella utvärdering som gjordes under 2012 indikerade att den minsta möjliga skyddsnivån, i enlighet med Ålförordningen, inte hade uppnåtts i så många länder och områden. Flera länder hade en ofullständig eller ingen rapportering alls och rapporterande ländernas genomsnittliga uppnådda skyddsnivå var för låg. Oavsett den nivå Sverige nått, så är en återhämtning av beståndet som helhet högst osannolik utan en effektivt samordnad insats för att skydda ålen över hela Östersjöområdet och i hela Europa.

Keywords

Anguilla, ål, management, förvaltning, fiske

Published in

Aqua reports
2016, number: 2016:11
ISBN: 978-91-576-9418-8
Publisher: Sveriges lantbruksuniversitet, Institutionen för akvatiska resurser