Skip to main content
SLU publication database (SLUpub)
Report, 1993

Fånggrödor, direktsådd och delad kvävegiva : studier av kväveverkan och utlakning i olika odlingssystem i ett lerjordsförsök i Västergötland

Lindén, Börje; Aronsson, Helena; Gustafson, Arne; Torstensson, Gunnar

Abstract

Kväveutlakning är en av flera bidragande orsaker till eutrofiering och nitratföroreninga av yt- och grundvatten. Uppmärksamhet har till stor del riktats mot områden med lätta jordar, där lättrörliga näringsämnen löper stor risk att utlakas när vattnet passerar genom marken. Ett tydligt exempel på detta är sydvästra Hallands sandjordar, där kväveläckaget från åkermarken är en av orsakerna till övergödningen av Laholmsbukten (Fleischer et al., 1989). På dessa lätta jordar har emellertid såväl ändrade rutiner för stallgödselspridning som odling av fånggrödor visat sig vara effektiva metoder för att minska kväveläckaget under vinterhalvåret (Lindén et al., 1993). Rajgräs som växer under hösten fångar upp kväve som ej utnyttjas av huvudgrödan under sommaren och delvis kväve som frigjorts genom mineralisering under hösten. Styvare jordar är i regel mindre benägna att läcka kväve. Studier av kväveläckaget från en lerjord i Västergötland visade att detta var lågt vid normala gödselgivor (Bergström & Brink, 1986). Vid tillförsel av kväve i mängder som översteg grödans behov ökade dock kväveutlakningen. Att anpassa gödslingen till grödans behov är inte alltid enkelt. Ett misslyckande i odlingen, t.ex. på grund av torka, kan ge svagare gröda och mindre kväveupptag än vätat. Förhöjt kväveläckage kan därmed bli oundvikligt. Det är därför i hög grad motiverat att även på styva jordar utforska möjligheterna att hålla kväveläckage på en låg nivå. För att minska kväveutlakningen har bestämmelser införts med krav att åkermark till 50 % utgörs av höst- och vinterbevuxen mark i mellersta och norra Götaland och till 60 % i södra Götaland. I den mån detta ej kan uppnås med ordinarie grödor såsom vall, höstsäd och hörtoljeväxter fordras fånggrödor. Då undersökningar av fånggrödornas förmåga att minska kväveutlakningen främst utförs i Sydsverige (se bl.a. Lewan, 1990; Lewan & Johnsson 1990; Beck-Friis et al., 1993; Lindén et al., 1993; Wallgren & Lindén 1993), finns ett behov av att bättre pröva deras effektivitet i de nordligare delarna av det område där krav på höst- och vinterbevuxen mark införts och då även på lerjordar, som är den dominerande jordarten. Eftersom kravet på höst- och vinterbevuxen mark bara gäller en del av åkerarealen, finns också behov att belysa, i hur hög grad andra odlingsåtgärder kan minska kväveutlakningen. Sådana möjligheter kan avse dels metoder för effektivare gödselutnyttjande och dels jordbearbetningsförfaranden som håller kvävemineraliserningen på en låg nivå under hösten och vintern. För att studera olika utlakningsbegränsande metoder genomfördes undrsökningar i ett försök på en lerjord vid Lanna i Västergötland. I försöket jämfördes odling med och utan fånggröda, olika gödslingsstrategier och direktsådd i jämförelse med konventionell jordbearbetning. Förutom utlakningsförhållandena lades stor vikt vid att studera kväveomsättning i de olika odlingssystemen. På sikt kan t.ex. fånggrödeodling leda till en ökning av markens kvävelevererande förmåga. På så sätt kan fånggrödeodling minska kvävegödslingsbehovat, förutsatt att kväveleveransen sker vid önskvärd tidpunkt. Dessa typer av studier kräver långsiktighet men är nödvändiga för att utreda de olika odlingssystemens verklige inverkan på vår vattenmiljö.

Keywords

kväve; fånggröda; utlakning; växtnäringsläckage

Published in

Ekohydrologi
1993,
Publisher: Avdelningen för vattenvårdslära, Sveriges lantbruksuniversitet

Permanent link to this page (URI)

https://res.slu.se/id/publ/125733