Abstract

Denna rapport syftar till att belysa mellanskarvens inverkan på yrkesfiske, fiskodlingar och sportfiske i svenska insjövatten samt för det småskaliga yrkesfisket efter den svenska kusten. Materialet från insjöarna bygger på intervjuer av personer som är aktiva inom respektive sektor. För yrkesfiske längs kusten med passiva redskap har en frivillig journalföring över skador på fångst och redskap sammanställts. Den svenska mellanskarvpopulationen har ökat dramatiskt och därmed också oron inom speciellt yrkesfisket att skarven har en negativ inverkan på deras sysselsättning. Fiske med fasta redskap och nät får skador av skarv på både fångst och redskap. Skadad fångst är oftast osäljbar. En komplicerande faktor som är viktig att ta med i beräkningen är den dolda skadan, det vill säga den mängd fisk skarv plockar från redskapen utan att det märks, samt fisk, framförallt ål, som smiter ur redskapen där skarv har haft sönder maskor. För att översiktligt belysa påverkan av skarv på svenskt kust- och insjöfiske utfördes telefonintervjuer med 40 yrkesfiskare i svenska insjöar 2009, samt en sammanställning av fångst- och redskapsdata utifrån en frivillig journalföring av 44 yrkesfiskare längs kusten 2005 och 58 stycken 2006. Resultatet visade att majoriteten (85%) insjöfiskare fick skarvskador på fångst, framför allt på sik och siklöja. Majoriteten angav också negativa ekonomiska konsekvenser men omfattningen är oklar. Generellt var dock insjöfiskarena (62,5%) mer oroliga för konkurrens om resursen, det vill säga att skarven påverkade fiskförekomsten negativt. I kustfisket rapporterade var fjärde fiskare skarvskador, främst inom bottengarnfisket i egentliga Östersjön och ålryssjefisket på västkusten. Kommersiellt fiske efter sik och strömming uppvisade de största skadorna. För några få enskilda fiskare var skadorna stora men generellt var de klart mindre än vad beräkningar av sälskador visat. Aqua reports 2012:1 Insjöfiskarena uppskattade antalet bifångade skarvar till maximalt 30 per år och fiskare, med ett ungefärligt medelvärde på strax under 20 skarvar. I journalföringen rapporterades det i genomsnitt mindre än fyra bifångade skarvar per år och fiskare. Det är siffror som kraftigt understiger en tidigare uppskattning av bifångsterna via en telefonintervju med yrkesfiskare längs kusten under år 2002. För säkrare siffror på bifångster krävs direkta studier via observatörer eller kamerastudier. Majoriteten av fiskodlarna såg skarv regelbundet i odlingsområdet eller omgivande vatten men enbart var fjärde fiskodlare ansåg att skarven var ett problem. Fler uppgav istället att häger orsakade skador eller tog fisk. Representanter för fritidsfisket med handredskap såg skarven som en konkurrent om resursen och det fanns en oro för framtida fiskemöjligheter. Dock trodde en del att förändringar i miljön hade haft större bidragande orsaker till ett sämre fiske än skarven. En generell slutsats är att undersökningen visar på att det förekommer direkta skador på redskap och fångst men att detta inte är det allvarligaste problemet. Insjöfiskarna upplever generellt konkurrensen om fiskresursen som värre och längs kusten dominerar sälskador över skarvskador. Krav på förvaltningsåtgärder som minskar konflikten (jakt, äggprickning etc) är ett genomgående tema från de intervjuade personer och via kontakter med yrkesfiskare längs kusten. Det saknas tydliga data för att verifiera att skarven allvarligt påverkar fiskpopulationerna/ ekosystemen men det finns inte heller underlag som motsäger detta. Att så många fiskare och odlare anser sig drabbade av skarven är i sig ett tungt skäl till att de skall tas på allvar tills tydliga bevis om att skarven inte har en effekt tas fram.