Abstract

Semineringsarbetet i smågrisbesättningen är grunden till en bra produktion i besättningen i form av många producerade grisar per kull. Att detta arbete utförs omsorgsfullt och noggrant är därför av stor betydelse. En väl fungerande inredning, som passar både djur och skötare, ökar förutsättningarna för att arbetsmomentet blir utfört på ett optimalt sätt. För djuren gäller att de ska utsättas för minimal i stress i samband med semineringen, samtidigt med att galtstimulansen bör vara maximal. För seminören gäller att arbetsbelastningen och risken för skador ska vara så liten som möjligt. Ofta utför en eller ett fåtal personer hela semineringsarbetet i de allt större smågrisbesättningarna och arbetsmiljön vid seminering blir därför viktigare. Samtidigt kräver produktionsekonomin att effektiviteten ökas och att arbetstiden förkortas. I denna undersökning gjordes en jämförande studie av seminering enligt det ”traditionella” tillvägagångssättet att flytta suggorna till en semineringsyta intill galten med den nu allt vanligare lösningen att seminera suggorna i kombinerade ät- och semineringsboxar. Hypotesen var att det nyare sättet att seminera minskar den totala arbetstiden med seminering. Förutom att jämföra arbetsbelastning och arbetstider har syftet också varit att redovisa erfarenheter, och ta fram dokumentation och rekommendationer från olika lösningar för att öka kompetensen hos lärare, rådgivare och konsulter inom grissektorn. Projektets långsiktiga mål har varit att ytterligare öka effektiviteten i den svenska smågrisproduktionen. Totalt har semineringar i 12 st smågrisproducerande besättningar studerats. I sex av besättningarna flyttades suggorna till galten (seminering på semineringsyta) medan seminörerna i de övriga 6 besättningarna seminerade i kombinerade ät- och semineringsbås. Vid besättningsbesöken har ägare/skötare intervjuats om besättningsstorlek, djurflöde och vilka rutiner som används i samband med semineringarna. Semineringsavdelningen och semineringsytor/semineringsbås, drivgångar, grindar m.m. har mäts upp och fotograferats. Dessutom har videofilmningar av semineringar utförts i alla de besökta besättningarna. Efter besöken har videofilmerna avkodats. För varje seminering har tiden för själva semineringen (fr. o. m. att kateten sattes i t. o. m. att kateten togs ut) samt tiden mellan semineringarna (=övrig tid) registrerats för alla seminörer. Vidare har totala antalet seminerade suggor och totala antalet hanterade och kontrollerade suggor registrerats från videofilmerna. Videofilmerna har även använts som underlag för bedömning av belastning och skaderisker i arbetet. I figurerna A1-L2 samt bilderna A1-L8 visas planlösningar och foton från semineringsavdelningen i de besökta anläggningarna. Förutom de semineringsstudier som utförts ute i konventionella besättningar har 3 st kombinerade ät- och semineringsbås monterats upp i semineringsavdelningen på LBT:s bygglabb för gris för parallella subjektiva jämförelser (figur 1). Egna synpunkter och erfarenheter på för- och nackdelar hos de jämförda båsen har dokumenterats. Vid studiebesök har studenter och grisproducenter också haft möjlighet att se de tre olika lösningarna på kombinerade ät- och semineringsbås inom samma besättning. Från enkäterna i de besökta besättningarna konstaterades att man generellt var nöjd med sitt semineringssystem oberoende av om man seminerade på semineringsyta eller i semineringsbås. I medeltal var nästan 64 % av de studerade seminörerna kvinnor (tabell 1). I 8 de besättningar man nu seminerade i semineringsbås, men tidigare seminerat på semineringsyta, menade man dock att arbetet underlättats betydligt med semineringsbåsen. Vid seminering på semineringsyta identifierades skaderisker och arbetsbelastning i samband med att andra suggor hoppade upp på den sugga som seminerades alternativt på seminören själv (Bild 1-4). Seminören/seminörerna fick också emellanåt använda förhålladevis mycket muskelkraft då de motade suggor till semineringsytan alternativt från semineringsytan ner i djupströbädden efter utförd seminering (Bild 5-10). Vid seminering i semineringsbås påverkade båsens utformning i stor utsräckning seminörens sätt att arbeta och därmed arbetsbelastning och skaderisker. Bakgrindarnas konstruktion och låsanordningarna var avgörande för hur seminören tog sig in i båsen samt för vilka rörelser seminören behövde göra med arm, hand och handled. Seminörerna registrerades också ofta förflytta sig från bås till bås över båsmellanväggen. Båsmellanväggens utformning var i detta fall betydelsefull för skaderisken i detta moment (Bild 11-19). Från tidsregistreringarna konstaterades att själva semineringstiden inte påverkades av vilket semineringssystem som användes (figur 2, tabell 2). I medeltal tog en seminering 2,3 minuter per sugga både i systemet med semineringsyta och semineringsbås. Den variation som fanns mellan olika besättningar berodde på om seminören alltid lät suggan suga in spermadosen själv eller, åtminstone i vissa fall, använde ett lätt tryck på spermadosen vid semineringen. Däremot registrerades en signifikant skillnad i den övriga tiden per seminerad sugga mellan semineringssystemen. I medeltal var den övriga tiden 3,8 minuter per seminerad sugga vid seminering på semineringsyta jämfört med 1,9 minuter per seminerad sugga då man använde sig av semineringsbås. Den ”övriga tiden” var alltså i medeltal dubbelt så lång vid seminering på semineringsyta. Detta resultat gällde då ingen korrektion för hur stor andel av suggorna i gruppen som seminerades, gjorts. Eftersom den ”övriga tiden” per seminerade sugga ökar när andelen seminerade suggor i sugg-gruppen minskar (figur 3) gjordes också en korrektion av den övriga tiden till 80 % seminerade suggor i sugg-gruppen i alla besättningar. Skillnaden i ”övrig tid” mellan seminering på semineringsyta jämfört med i semineringsbås blev då mindre (3,6 jämfört med 2,1 minuter per seminerad sugga) och signifikansen förändrades till en tendens (p=0,09) (tabell 3). Förutom de studier som utfördes i konventionella besättningar uppmonterades och jämfördes tre olika semineringsbås i samband med seminering av suggor på LBT:s eget bygglabb (figur 1). Från de subjektiva bedömningar som utfördes av olika seminörer kom typ I-båset att rangordnas högst (tabell 4). Det som uppskattades hos detta semineringsbås var framförallt båsets enkla och kraftiga konstruktion. Det ska dock observeras att båset inte ansågs bäst i alla bedömningsparametrar (tabell 4). Vid val av semineringsbås är det därför viktigt att göra en kravspecifikation i förhållande till önskemålen och förutsättningarna i den egna besättningen. Sammanfattningsvis kan konstateras att de i studien framkomna resultaten visar på att seminering i semineringsbås är något mer arbetseffektivt jämfört med seminering på semineringsyta. Som seminör är det dock viktigt att vara medveten om att suggorna inte själva kan ombesörja noskontakten med galten vid seminering i semineringsbås. Därför krävs det mer av seminören vad gäller att suggorna får en optimal galtkontakt. Ett sätt att lösa galtkontakten är att använda en fjärrstyrd galtvagn. I de besättningar, i vilka man använde sig av en fjärrstyrd galtvagn, var man mycket nöjd med funktionen. 9 Till semineringsbåsens fördel kan också läggas att de är flexibla i sin användning. Suggor, som seminören tycker är svåra att brunstkontrollera i båsen, kan ju tas ut genom frontgrindarna och drivas till galten för eventuell seminering. Det finns dock en mängd olika modeller av semineringsbås att välja mellan. En god rekommendation för producenter, som ska göra investeringar i semineringbås, är därför att göra noggranna jämförelser före valet. Detaljer som bakgrindens utformning, båsmellanväggarnas konstruktion, funktion hos öppnings- och stängningsanordningarna, båsbredd m m är betydelsefulla detaljer som den enskilde producenten måste utvärdera i förhållande till det egna behovet