Abstract

Denna rapport har som syfte att ge förslag till utformning av ett uppföljningssystem för naturvärden i objekt som identifierats som skyddsvärda i Ängs- och betesmarksinventeringen (Jordbruksverket 2005a, b) samt göra en statistisk och kostnadsmässig utvärdering av olika designalternativ. Utgångspunkten har varit att uppföljningen ska ske i ett stickprov av objekt som så nära som möjligt ansluter till den metodik och de landskapsrutor som används i det nationella miljöövervakningsprogrammet NILS (Allard m.fl., 2003, Esseen m.fl., 2005). Av de åtta indikatorer som föreslagits av Naturcentrum (2004) har vi valt ut de fem som verkar mest lämpade för uppföljning i anslutning till NILS. Den metodik som föreslagits av Naturcentrum (2004) har följts så långt möjligt, men vissa modifieringar har gjorts för att göra uppföljningen effektivare. De fem indikatorerna, som motsvaras av varsitt inventeringsmoment, delas in i två grupper. Kärlväxter, grova träd och lavar på lövträd inventeras en gång per omdrev, d.v.s. en gång vart femte år. Beräkningarna utgår ifrån att inventeringen görs av den ordinarie fältpersonalen i NILS, i nära anslutning till de ordinarie provyte- och linjeinventeringsmomenten i rutan. Fjärils-, humle och dyngbaggsinventeringen görs däremot av särskild personal, som har god artkännedom och vana vid inventering av de berörda insektsgrupperna. Samma objekt som för växtinventeringen besöks, men vid flera tillfällen (3 eller i vissa fall 2) under en säsong. En stor besparing på transportkostnader kan göras om båda insektsmomenten görs av samma person, vid samma tillfälle. För alla insektsgrupper bör ett urval göras av de arter som har störst förutsättningar att ge bra data. För urval av objekt föreslår vi s.k. PPS-urval, där större objekt har större sannolikhet att väljas än de små. Detta gör att stickprovet blir mer effektivt för att representera helheten. Baserat på de regler vi satt för antal objekt som väljs per landskapsruta har vi därefter gjort våra beräkningar baserat på ett testurval av objekt ur Ä&B-databasen Tuva, som motsvarar tre nivåer: 290, 728 och 1277 objekt per femårsperiod. Dessutom har vi testat två ambitionsnivåer för utlägg inom objekt (antal provytor och transekter): ”Låg” och ”Hög”. Den statistiska utvärderingen för varje inventeringsmoment har gjorts baserat på dataset som vi fått använda från Länsstyrelsen i Östergötland, SLU och Skogsvårdsstyrelsen i Kronoberg, samt GIS-skikt och inventeringsdata från Ä&B/Jordbruksverket. Resultaten visar entydigt att ett stickprov av 290 objekt är helt otillräckligt för samtliga moment. Däremot är skillnaden mellan 728 och 1277 objekt relativt liten jämfört med kostnaden. Av de två alternativen för utlägg verkar ett utökat antal provytor ge bättre skattningar, medan fler transekter för insektsinventering inte har någon större betydelse totalt sett. Som vårt huvudalternativ förespråkar vi alltså för kärlväxter, träd och lavar vårt alternativ ”728 hög” och för insekter ”728 låg”. Det motsvarar den uppskattade kostnaden 975.000 kr per år för växtinventeringen och 2.327.000 kr per år för insektsinventeringen. Till detta kommer totalt ca. 300.000 för administration, datahantering, grundläggande analyser m.m. Totalt ger det en föreslagen budget på ca. 3,6 miljoner kr per år. Nästan en tredjedel av kostnaden för insektsinventeringen utgörs av sortering av dyngprover och artbestämning av dyngbaggar. Om man gör ett strikt urval av de mest indikativa och någorlunda lättbestämda dyngbaggearterna kan denna kostnad troligen minskas en del. Ett mer drastiskt alternativ till besparing kan vara att lagra proverna tills ytterligare medel kan frigöras. Kostnaderna för insamling är jämförelsevis liten om den görs i samband med fjärilsinventeringen. Vi förordar att de ordinarie momenten i NILS provyteinventering genomförs också i de provytor som läggs ut i Ä&B-objekten. Den tillkommande kostnaden är relativt marginell (uppskattningsvis 167.000 per år, vilket motsvarar ungefär 5% av totalkostnaden), samtidigt som fördelarna är mycket stora vad gäller att ta fram strukturella indikatorer (hävdintensitet, markförhållanden, träd- och buskskikt) och för möjligheterna till samanalys med NILS ordinarie stickprov. Till detta kan också komma flygbildstolkning med NILS ordinarie metodik, där kostnaderna troligen är i samma storleksordning. Vi vill också framhålla de stora möjligheterna till samordning med uppföljningen av gräsmarkshabitat i Natura 2000-nätverket, där Naturvårdsverket och länsstyrelserna har huvudansvaret. De värdeindikatorer och metoder man där lyfter fram är mycket likartade de som här diskuteras (Naturvårdsverket, 2005). Vi föreslår att inventeringsmomenten för kärlväxter, träd och lavar påbörjas i full skala så fort medel kan frigöras. De osäkerheter som finns i skattningarna av kostnader och statistisk styrka är troligen ganska små, och fördjupade analyser som markant förbättrar beräkningarna kan bara göras utifrån ett mycket större dataset än de vi hittills använt. En mindre pilotstudie kostar pengar och försenar den skarpa datainsamlingen med ett år, men förbättrar kanske ändå inte underlaget för beräkningarna mer än marginellt. För insektsinventeringarna är behovet av ett års pilotstudier troligen större, eftersom osäkerheterna i organisering av arbetet, tidsåtgång och förväntade data är större.