Epsilon Open Archive

Abstract

Järnvägens organisation för skötsel av den yttre miljön avvecklades redan i början av 1970-talet. Järnvägsparker och andra planteringar togs bort eller förenklades för att minska skötselbehovet. Banverket bildades1988 med
uppgift att förvalta och utveckla statens spåranläggningar. Det nya verket övertog då också en stor mängd tidigare välvårdad park- och trädgårdskultur, med redan då tämligen eftersatt skötsel. Den svenska järnvägssektorn har därefter, liksom många andra europeiska järnvägsorganisationer, genomfört omfattande förändringar för att göra verksamheten effektivare och mer ekonomiskt bärkraftig. Detta har skett genom teknisk utveckling, fortsatta rationaliseringar och avregleringar. Samtidigt som allt detta skett har järnvägens fysiska miljöer, med sin tidigare så förebildliga arkitektur och trädgårdskonst, hamnat i skymundan.

Avhandlingen huvudfrågor är hur den pågående fysiska omvandlingen av järnvägsmiljöerna kan beskrivas och
kategoriseras och hur värden i arkitektur och trädgårdskonst kan tillvaratas. En stor mängd av järnvägens stationer och andra järnvägsmiljöer har besökts och dokumenterats under denna tid. Ett snävare urval har sedan legat till grund för en flerfallstudie där de fysiska förändringsprocesserna studerats på ett systematiskt sätt. Förändringen av de undersökta miljöerna följer med små variationer samma mönster överallt. De karakteriseras av förskjutningar i olika riktningar, även vertikala när spårens höjdläge förändras. Tillkommande eller utbytta funktioner och strukturer överlagrar ofta de gamla. Samtliga studerade järnvägsmiljöer har också reducerats i förhållande till sin ursprungliga utbredning. Spår och fragment från olika generationers anläggningar är ofta synliga i den omgivande miljön; igenväxande och ibland i rent förfall.

Olika teoretiska perspektiv har använts för att diskutera hur järnvägsmiljöernas förändring kan beskrivas och tolkas. Slutligen diskuteras vilket värde järnvägens kulturarv har i den förnyelse- och omvandlingsprocess som pågår och om det är möjligt att se den historiska järnvägens materiella och immateriella kulturarv inte bara som en kostnad och ett problem utan också som resurs i ett hållbarhetsperspektiv. Avhandlingen vill fästa
uppmärksamheten på dessa materiella och immateriella värden och de argument som finns för att integrera och återbruka dem i den pågående fysiska omvandlingen av järnvägssystemet.