Open access publications in the SLU publication database

På uppdrag av Naturvårdsverket har vi beräknat hur inavelskoefficient och släktskap i den skandinaviska vargstammen påverkas av invandring, populationsstorlek och olika jaktstrategier. För beräkningarna av effekter de närmsta två åren av en selektiv jakt, riktad mot de revir med de högsta släktskapskoefficienterna använde vi manuella simuleringar gjorda i Excel, byggda på pedigreedata från det skandinaviska vargprojektet SKANDULV och resultat från Viltskadecenters årliga lägesrapporter. För beräkningar av genetiska effekter på längre sikt, upp till 100 och 300 år, gjorde vi simuleringar utifrån en individbaserad populationsmodell som integrerar demografi med genetik med hjälp av data från den skandinaviska vargstammen. Analysen för effekter de närmsta två åren visade att även utan ytterligare invandring kan man göra vissa kortsiktiga vinster med en selektiv jakt. Med en jakt som tog bort de fem högst rankade vargflockarna enligt deras släktskap med övriga populationen, sänktes inavelskoefficienten F efter två års jakter från dagens nivå på 0,260 till 0,246, och om de 10 högst rankade flockarna togs bort sänktes F till 0,229. Samtidigt visades att högst 9 flockar kan tas bort utan att sänka antalet flockar i populationen till nästa år. Resultaten från simuleringarna av effekter på lång sikt delades upp i effekter på inavelsnivån respektive på hur lång tid det tar att uppnå en viss inavelsnivå. Vid en viss given invandringsfrekvens går inavelskoefficienten F mot en jämviktsnivå, som dock kan ta många år att uppnå. Avgörande för var denna jämviktsnivå kommer att ligga är migrationshastigheten, dvs. hur många invandrare som kommer in per tidsenhet. Vid en invandrare var femte år kommer jämviktsnivån för F att ligga på ungefär 0,22 medan om det kommer in en invandrare vartannat år sjunker nivån till 0,13 och vid en invandrare per år sjunker nivån på F ytterligare till c:a 0,08. Om man reglerar stammen med en selektiv jakt där invandrare och deras avkommor skyddas, förstärker man effekten av invandring avsevärt. Vid t.ex. 1 invandrare per år sänks jämviktsnivån från 0,08 till 0,04 med en sådan selektiv jakt. Detta beror på att invandrarna och deras avkommor blir "effektivare" dvs. de får större genomslag än övriga vargar när de genom skyddet (mot jakten) får högre överlevnad än de senare. Dessa jämviktsnivåer av F är oberoende av populationsstorleken. Vid en viss given invandringshastighet spelar det ingen roll för den slutliga nivån för F om stammen innehåller 200 eller 1000 vargar. Däremot har populationsstorleken betydelse för hur snabbt inavelsnivåerna sjunker ned till sina jämviktslägen. Processen går fortare, ju mindre populationen är. Processen går också fortare genom selektiv jakt där invandrare och deras avkommor skyddas. Den kan dessutom ytterligare påskyndas genom att tillföra några extra obesläktade vargar tidigt i processen i en s.k "stötdos". I tabell 3 jämförs effekterna på tiden det tar för inavelskoefficienten att nå ned från dagens nivå på 0,26 till 0,1 med en invandringshastighet av 1 invandrare per år, men för olika populationsstorlekar, jaktstrategier (slumpad jakt och selektiv jakt) och med eller utan en stötdos på 6 extra vargar de första fem åren. Med en populationsstorlek på 400 vargar tar det med slumpmässig jakt och ingen stötdos 87 år att nå ned till F=0,1. Om populationen istället hållits på 200 djur hade tiden sjunkit till 51 år och med en selektiv jakt hade denna tid minskat ytterligare till 14 år. Om man dessutom hade lagt till stötdosen hade det endast krävts 10 år att nå ned till denna nivå. Slutsatser: 1. Vargstammens genetiska status kan aldrig förbättras på lång sikt genom någon speciell jaktstrategi, tillförsel av obesläktade individer utifrån är nödvändig för en bestående positiv effekt på inavelsnivån och bevarandet av genetisk variation. 2. Förutsatt att det föreligger ett konstant flöde av invandrare till populationen, kan en väl designad selektiv jakt resultera i en reduktion, både av inavelsnivån (F) och den tid som krävs för att uppnå en viss lägre inavelsnivå. 3. Viss temporär förbättring av inavelsnivå kan dock uppnås utan ytterligare invandring. Efter två års jakt riktad mot de 5 resp. 10 av reviren med de högsta släktskapsnivåerna kan den genomsnittliga inavelskoefficienten i stammen minska från 0,260 till 0,246 respektive 0,299. 4. Under förutsättning att givarpopulationen är tillräckligt stor kommer en viss given invandringsfrekvens att leda till ett viss givet jämviktsläge för inavelskoefficienten. 5. Jämviktsläget för inaveln av en viss invandringsfrekvens kan ytterligare sänkas med en selektiv jakt som skydda migranter och deras avkommor, utan att invandringsfrekvensen ändras. Vid t.ex. 1 invandrare per år sänks jämviktsläget från 0,08 till 0,04 med en sådan selektiv jakt. 6. Jämviktsnivån för inavelkoefficienten är oberoende av populationsstorleken. Däremot har populationsstorleken betydelse för hur snabbt inavelsnivåerna sjunker ned till sina jämviktslägen. Ju mindre populationen är desto snabbare går denna process. 7. En selektiv jakt där invandrare och deras avkommor skyddas reducerar även den tid det tar att nå ned till en viss given inavelsnivå. 8. Tiden det tar att nå ned till en viss inavelsnivå kan minskas ytterligare om man tillför ett extra antal vargar utöver den rådande invandringsfrekvensen.