Open access publications in the SLU publication database

Hunden spelar en viktig roll i människans liv, och vi i deras. Inom forskningen
har man hittills främst fokuserat på de effekter som denna relation har för oss
människor, medan man vet mindre om hur hundarna upplever relationen. Det
huvudsakliga syftet i denna avhandling är att undersöka just detta; hur
hundarna uppfattar relationen och hur man kan mäta detta på ett tillförlitligt
sätt.

I den första studien undersökte vi om styrkan av det känslomässiga band som
hunden har till sin ägare kan återspeglas i ägarens syn på deras relation. För att
värdera hur starkt bunden varje hund var till sin ägare fick hundarna
tillsammans med sina ägare genomgå ett beteendetest; Strange Situation
Procedure (SSP). SSP utförs i en främmande miljö och består av en kedja olika
episoder, under vilka hunden har sällskap av antingen ägaren, en främling, eller
är lämnad ensam i ett rum. Styrkan av hundens band till sin ägare värderades
genom att titta på hur mycket hundens beteende skiljde sig när ägaren fanns till
hands i denna milt stressande situation, jämfört med om denne inte fanns i
rummet. Ägarnas syn på relationen mättes med hjälp av ett frågeformulär som
belyser tre aspekter av hundägandet: vardagliga interaktioner med hunden, det
känslomässiga bandet till hunden och de saker som eventuellt kan uppfattas
som jobbiga med att vara hundägare. Utifrån ägarens svar värderades även
hans/hennes relation till hunden som svagare eller starkare för hela, samt för
varje del av frågeformuläret. Därefter jämförde vi hundens och ägarens mått
och undersökte om det fanns ett samband mellan hur starkt bunden hunden var
och hur stark relationen uppfattades som av ägaren. Det visade sig att ju mer
tid ägaren tillbringade i närheten av sin hund till vardags, desto mer fysisk
kontakt tog hunden vid återförening i beteendetestet. I motsats till vad vi
förväntat oss, hittades inga samband mellan hur starkt ägaren kände
emotionellt för hunden och hur hunden betedde sig under testet. Därmed drogs slutsatsen att det är vad ägaren gör med hunden som i högre grad påverkar hur
hunden uppfattar relationen snarare än hur känslomässigt involverad ägaren är
i sitt hundägarskap. Metoden (SSP) som vi använde för att titta på hundens
band till sin ägare har till viss del ifrågasatts för sin lämplighet när man tittar på
relationen mellan hund och människa. Därför ville vi titta närmare på just detta
i nästa studie.

SSP är ett test ursprungligen utformat för att undersöka bandet mellan unga
barn (1-2 år gamla) och deras föräldrar, men modifierade versioner av testet
har i stor utsträckning använts även för att studera bandet mellan hund och
ägare, då detta har liknats vid bandet mellan ett barn och dess förälder. Målet
med SSP är att man genom att försätta hunden i en stressande situation vill
trigga igång ett behov av trygghet som eventuellt skulle kunna tillgodoses av
ägaren. Under testet tittar man bland annat på hur hunden reagerar när ägaren
inte längre finns där som en trygghet att vända sig till, och huruvida hunden i
närheten av sin ägare blir mer säker i sig själv och vågar utforska sin
omgivning. Det har dock funnits en misstanke om att det är turordningen av
händelserna i testet som framkallar effekter på hunden snarare än relationen till
den närvarande personen.

För att undersöka detta fick hundar i den andra studien delta i SSP två gånger.
Den ena gången deltog hunden i testet tillsammans med en välbekant person
och en främling. Den andra gången, som utgjorde en kontrollbehandling,
deltog hunden tillsammans med två främlingar. Jämförelser av hundens
beteende tillsammans med en välbekant person eller total främling visade att
hundarna utforskade sin omgivning lika mycket oberoende av relationen till
den som var närvarande i rummet. Detta pekar mot att det snarare var
turordningen av de händelser som hunden utsattes för som påverkade hundens
utforskandebeteende. Hundarna föredrog dock att vara i fysisk kontakt med
den välbekanta personen framför någon av främlingarna och det fanns belägg
för att de reagerade starkare på återseendet med den välbekanta personen,
vilket uttrycktes bland annat genom att de viftade mer på svansen och ville ha
nära kontakt. Sammanfattningsvis visade resultaten att SSP troligen inte är en
bra metod att använda för att utvärdera detaljer i bandet mellan hund och
människa, utan att fokus istället bör läggas på att observera hundens beteende
vid återförening med ägaren. I resten av avhandlingen gick vi därför in i detalj
på hur hunden reagerar på återförening med en person under olika
förhållanden.

I den tredje studien studerade vi hur hundar påverkades av att vara separerade
från ägaren under olika tidslängder, med fokus på hälsningsbeteende vid
återförening. Beteende och hjärtaktivitet observerades hos hundar vid tre olika
tillfällen: när de var ensamma hemma i 0.5, 2 och 4 timmar. Varje separation
följdes av en 10-minuters period där vi i detalj kunde studera hur hundarna
interagerade med sina ägare när de återförenades. Det visade sig att hundarna
var inaktiva större delen av tiden då de var ensamma (92-97% av tiden)
oberoende av tidslängd, men i deras beteende då ägaren kom tillbaka hem sågs
däremot skillnader. Efter de två längre separationstiderna tog hundarna initiativ
till mer fysisk kontakt, viftade mer på svansen, slickade sig mer om munnen
mer och ruskade mer på kroppen. Det bekräftades således att det spelade roll
hur lång tid de varit ensamma hemma, och detta återspeglades i deras
hälsningsbeteende.

Spelar det då roll för hunden hur den blir bemött vid en återförening? I den
sista studien varierade en person sitt sätt att ta kontakt med hunden, genom att
antingen både tala till och klappa hunden, att endast tala till den eller att
ignorera den. För att bättre kunna tolka hundarnas beteende mättes även
hundens kortisol- och oxytocinnivåer under detta experiment. Oxytocin är ett
hormon som frisätts bland annat vid lugn positiv beröring och kallas ofta för ett
"lycko-hormon". Vi kunde se att återseendet med personen, oavsett hur denna
tog kontakt med hunden, frisatte detta hormon bland hundarna. Denna effekt
var dock starkast (varade längre) om personen initierade både fysisk och verbal
kontakt, vid en jämförelse med de andra sätten. Vid denna typ av full kontakt
tog hunden även mest initiativ till fysisk kontakt och slickade sig mest om
munnen. Det verkade som att hundarna mest uppskattade den typen av
återförening som inkluderade både fysisk och verbal kontakt.

Sammanfattningsvis kunde vi se skillnader i hur hunden betedde sig vid
återförening med avseende på hur välbekant personen var, hur lång tid de hade
varit åtskilda och på vilket sätt personen tog kontakt med hunden. För framtida
studier av olika typer av relationer mellan hund och ägare föreslår vi att
variationer i beteende under återförening ska ligga i fokus. Återföreningen kan
fungera som en ögonblicksbild av relationen, där man kan plocka upp viktiga
detaljer som återspeglar deras tidigare interaktioner.