Open access publications in the SLU publication database

En ökad förekomst av antibiotikaresistenta bakterier hos hund rapporteras från hela världen. Både den behandlande veterinären och djurägaren ställs i och med detta idag allt oftare inför svåra val. Infektioner som tidigare framgångsrikt kunde behandlas med antibiotika kan idag leda till att hunden avlivas. Antibiotikabehandling med antibiotika som bakterien är resistent mot kan ge förvärrade infektionssymtom.

Utdragna infektionsförlopp leder till ett ökat lidande för den enskilda hunden. Varje enskild infektion med resistenta bakterier kan också innebära en risk för ytterligare spridning av bakterien eller resistensen. Bakterier med ESC-resistens (resistens mot extended-spectrum cephalosporins), MRSA (meticillin-resistenta Staphylococcus aureus), samt MRSP (meticillin-resistenta Staphylococcus pseudintermedius), är exempel på särskilt problematiska infektioner. ESC-resistens kan spridas inte bara genom smitta av resistenta bakterier mellan människor, människa-hund och hundar, utan också genom att de gener som bär på resistensen överförs mellan olika bakteriearter. MRSA infektioner har hittills varit mycket ovanliga hos hund jämfört med hos människa, där den i många länder orsakar stora problem.

Bakterien Staphylococcus pseudintermedius (S. pseudintermedius) är en del av hundens normala bakterieflora, men samtidigt också den i särklass viktigaste och vanligaste orsaken till bakteriella infektioner hos hund. Sällsynta fall av infektion hos andra djur, och hos människa med denna bakterie har rapporterats, men anses vara ovanliga. År 2005 uppmäksammades de första fallen i Europa av en multiresistent variant av denna bakterie, MRSP. MRSP infektioner hos svenska hundar har som regel varit resistenta mot samtliga antibiotika i tablett- och injektionsform registrerade för hund, med ett undantag: tetracyklin. En del infektioner har även varit resistenta mot detta antibiotikum.

En snabb ökning av antalet MRSP fall har samtidigt påvisats i både Europa och Nordamerika. Mycket kunskap som behövs för att ta fram relevanta åtgärdsplaner mot fortsatt spridning, och för hur man bör provta hundar som kanske kan sprida smittan utan att de själva har symtom saknas.

I de två första studierna i denna av handling undersöktes bakterier som orsakade urinvägsinfektioner och infektioner i operationssår, och vilka antibiotika de var resistenta mot. Escherichia coli (E. coli) var den vanligaste bakterien i urinvägsinfektionerna. Den allra vanligaste bakterien i sårinfektionerna var S. pseudintermedius, som påvisades i nära hälften (46 %) av alla sårinfektioner. Tillsammans påvisades tre typer av stafylokocker, inkluderande S. pseudintermedius, i ungefär 60 % av sårinfektionerna.

Undersökning av bakterie växten i de olika provmaterial som användes till urinproverna visade att stafylokocker kan vara lättare att hitta om den provtagande veterinären förodlar provet innan det skickas vidare till ett annat laboratorium för vidare undersökning. För sårinfektionerna gick det inte att se någon statistisk skillnad mellan vilka bakterier som orsakade infektion och vilken typ av operation som hade utförts.

Jämfört med många internationella rapporter var resistensen överlag låg. Äldre rekommendationer avseende förstahandsval av antibiotika till hund var fortfarande relevanta. I de allra flest fallen fanns ett flertal antibiotika registrerade för hund att välja på, och det fanns aldrig något behov av att använda två antibiotika samtidigt, eller antibiotika avsedda att i första hand användas till allvarliga infektioner hos människa.

Multiresistenta bakterier påvisades dock i cirka 4 % av totalt 623 stycken urinvägsinfektioner och 19 % av totalt 154 stycken sårinfektioner. I tre infektioner påvisades också bakterier med ESC-resistens, vilket för några år sedan inte setts hos svenska hundar. I fyra infektioner påvisades MRSP bakterier. Inga MRSA infektioner påvisades.

De två sista studierna inriktade sig på smittspridning av MRSP hos hundar. Resultaten visade att hundar kan bära på MRSP utan att visa symtom i över ett år, efter att den ursprungliga infektionen (till exempel hudinfektion eller sårinfektion) läkt av. Hos en del hundar kunde dock bakterien inte längre hittas redan efter några månader. Faktorer som skulle kunna påverka bärarskapets längd undersöktes, och behandling med antibiotika som bakterien var resistent mot visades förlänga tiden. Fem hundar fick antibiotika om bakterien var känslig för. Tre av dessa fortsatta att bära på MRSP. Dessa fynd stödjer undvikande av antibiotikabehandling av hundar som kan misstänkas bära på MRSP.

MRSP kunde inte alltid hittas hos övriga hundar i hushåll med en MRSP infekterad hund. Hundarna tenderade att bli MRSP negativa när den ursprungligen MRSP infekterade hunden blev negativ.

Fem provtagningsställen jämfördes, för att kunna ge rekommendationer om effektiv provtagning för bärarskap av MRSP. Resultaten visade att flera ställen bör provtas för att säkert hitta MRSP. Sår var säkrast, därefter området kring analöppningen samt mungipa/svalg.

Sammantaget rekommenderas att sår eller hudskada, samt både svalg, området kring analöppningen och mungipa provtas för MRSP hos symtomfria hundar. Första provtagningstillfället kan förläggas en kort tid efter att hunden är symtomfri, och om det är positivt upprepas efter nio månader eller längre tid, när så få provtagningstillfällen som möjligt önskas. En del hundar i samma hushåll som en MRSP infekterad hund kanske kan bli MRSP negativa snabbare om de byter miljö och inte träffar den infekterade hunden. Vidare forskning behövs dock innan man säkert kan säga hur stor risken är att en hund med MRSP negativa prover trots detta kan visa sig vara MRSP positiv en tid senare, till exempel efter en antibiotikabehandling med antibiotika som bakterien är resistent mot.