Epsilon Open Archive

Abstract

Ett ökat antal dikor behövs för att tillgodose behovet av svenskt kött och betesdjur för att bevara svenska naturbetesmarker. Detta kräver i sin tur att dikalvsproduktionen är ekonomiskt uthållig. Genom dokumentation av två dikalvsföretag i västra Sverige har data om utfodring, arbetsåtgång, kalvtillväxt och ekonomi gett ett underlag för genomlysning av produktionen på dessa företag. Båda företagen bedrev ekologisk dikalvsproduktion med ca 50 dikor vardera och hade tillgång till naturbetesmark och kompensationsbidrag. Vidare baserade båda sin utfodring på ”hemmaproducerat” grovfoder. Stallperiodens längd var beroende av betestillgång och väderförhållanden, och påverkade i sin tur den totala foderåtgången. Med hjälp av foderanalyser på grönmassan lyckades man på båda gårdarna väl med att använda rätt foderparti under dräktighet respektive digivning. Däremot var det en ganska stor överutfodring av både energi och protein på den ena gården, speciellt under dräktigheten, vilket är en belastning av miljön. Det var en hög kalvöverlevnad på båda gårdarna och kalvtillväxten från födelse till avvänjning var 1,35 kg per dag för tjurkalvarna och 1,22 kg per dag för kvigkalvarna. Vid installning hade de dräktiga kvigorna uppnått 85 % av kornas vuxenvikt och inkalvningsåldern var 24 månader. Den genomsnittliga arbetsåtgången var 7,4 respektive 9,6 timmar per ko och år, exklusive rekryteringskvigor. Den största kostnaden var foderkostnaden, följt av kostnad för rekrytering, arbete och byggnader. Genom goda biologiska produktionsresultat (hög kalvöverlevnad, höga avvänjningsvikter) kombinerat med rimliga kostnader för foder, arbete och byggnader har dessa företag ett bra resultat jämfört med liknande företag. EU-ersättningarna är en stor del av intäkterna och är oftast nödvändiga för att få lönsamhet i dikalvsproduktionen