Epsilon Open Archive

Abstract

Puckellaxen (Oncorhynchus gorbuscha) tillhör ett släkte med tolv arter som brukar kallas stillahavslaxar. Flera arter inom släktet, däribland puckellaxen, är semelpara, d.v.s. de leker endast en gång och dör efter leken. Puckellaxen är den minsta av stillahavslaxarna och är i sitt ursprungsområde i Stilla havet den talrikaste. Flera av arterna i släktet, däribland puckellaxen, har introducerats på olika platser i världen – utanför arternas naturliga utbredningsområde.

Det finns en befogad farhåga att invasiva främmande arter ska ha negativ påverkan på inhemska arter. En sammanställning som gjordes 2004 visade att invasiva arter är inblandade direkt eller indirekt i 6 % av alla utdöende eller kraftiga populationsminskningar av inhemska arter. I Sverige finns det idag ca 2000 introducerade arter av vilka 350 är klassificerade som invasiva, d.v.s. de hotar den biologiska mångfalden och ekosystemtjänster.

Puckellaxen har på senare tid, framförallt under 2017, fångats eller observerats längs norska kusten, den svenska västkusten, Jylland i Danmark och även i Irland och Skottland. Flertalet av dessa puckellaxar härrör från ryska (sovjetiska) utsättningar runt Kolahalvön under perioden 1956 – 1998. Allt pekar på att arten har etablerat sig i området vid Norra ishavet och nu är inne i en snabb spridningsfas. Möjligheterna att utrota arten är förmodligen helt borta och det är osäkert om de ryska myndigheterna har önskan eller möjligheterna att vidta några åtgärder. Arten kan komma att påverka inhemska laxfiskar negativt och ur ett faunavårdsperspektiv vore det därför bra om puckellaxen kunde begränsas, både dess numerär och dess spridning.

Puckellaxen har en strikt två-årscykel och i ursprungsområdena runt Stilla havet förekommer både udda- och jämna-års-bestånd. Eftersom det är udda-års-bestånden som lyckats bäst i nordvästra Ryssland så kommer förmodligen färre puckellaxar att observeras 2018, men eventuellt kan det bli än fler under 2019, färre 2020, fler 2021, och så vidare.