Epsilon Open Archive

Under de senaste två decennierna har sociala trygghetssystem såsom kontantstöd blivit ett viktigt verktyg i låg- och medelinkomstländer för att minska fattigdom. Det finns emellertid få studier av bidragsmottagarnas egna perspektiv och upplevda erfarenheter av kontantstöd samt potentiella långsiktiga effekter på hushållsförsörjningen.

Syftet med denna avhandling är att utforska de materiella och socio-relationella innebörderna av statliga sociala trygghetssystem såsom barnbidraget för människor som lever i fattigdom på landsbygden i Sydafrika i tider av stor arbetslöshet och minskat småskaligt jordbruk. Det sydafrikanska barnbidraget är ett ovillkorat kontantstöd för att förbättra barns välbefinnande för hushåll som lever i fattigdom. Materiella och socio-relationella konsekvenser av bidraget undersöks genom att kombinera hushållsundersökningar med alla (273) hushåll i två byar i östra Kapprovinsen med intervjuer och observationer. Undersökningarna, som genomfördes 2016, följde upp en tidigare liknande undersökning från 2002, vilket var innan barnbidraget nådde dessa byar. Studien bygger på litteratur om kontantstöd i utvecklingssammanhang, försörjningsmöjligheter på landsbygden och rättviseteori, inklusive de två sammankopplade begreppen omfördelning och erkännande.

Avhandlingen visar på att trygghetssystemen har både skyddande och produktiva effekter på försörjningen i ett sammanhang av ökande arbetslöshet och minskande odling i de två byarna. Resultaten visar hur mottagarna använde barnbidraget strategiskt för att göra små förbättringar av deras försörjning över tid. Studien visar också att barnbidraget har stärkt kvinnors egenmakt och känsla av värdighet och bidragit till mindre ojämlikheter mellan könen på hushållsnivå. Barnbidraget ledde emellertid inte till betydande förbättringar som kan sägas lyfta hushållen ur fattigdom på lång sikt och kontantstöd allena kan inte substantiellt förändra ojämställda maktförhållanden mellan könen.

Denna avhandling diskuterar vidare de komplexa förhållandena mellan medborgare och stat. Barnbidraget ses mer och mer som en rättighet av mottagarna, samtidigt som känslan av att bidraget är en form av välgörenhet också existerar. Mottagarna av barnbidraget upplever ofta ett stigmatiserande bemötande, både av statliga tjänstemän men också i samhället i stort. En slutsats i avhandlingen är dock att bidragstagarnas möten med den statliga byråkratin främst utgör tillfällen då de blir sedda och får en form av erkännande, vilket bidrar till en känsla av medborgarskap. Sammanfattningsvis visar avhandlingen att barnbidraget inte bara är en ekonomisk transferering av kontanter som hjälper hushåll med försörjningen, utan de blir också en del av, och omformar, sociala relationer.