Abstract

Pelletar för bränsleändamål kan tekniskt tillverkas av de flesta biobränslen. Pelletar av olika råvaror kan dock inte betecknas som att enhetsbränsle. Förbränningsegenskaper såsom askmjuknings- och asksmälttemperatur samt askhalt skiljer sig mycket beroende på råvara, att man idag inte kan använda samma teknik for förbränning av olika sorters pelletar. Av förbränningstekniska och ekonomiska skäl har pelleteringsindustrin inriktat sig på sågverkens biprodukter sågspån och bark. Torv utgör 10 % av råvaran för en tillverkare, men torv kan bli aktuell för pelletering i större omfattning, speciellt om man därigenom kan förbilliga långa transporter. Teknik for pelletering finns idag hos flera företag i landet. De fem företag som för närvarande tillverkar bränslepelletar för avsalu har en sammanlagd kapacitet på cirka 80 000 ton per år. Genom mindre ombyggnader av befintliga valltorkar kan även dessa producera bränslepelletar. Därigenom kan årskapaciteten för bränslepellettillverkningen i landet öka betydligt. Produktionen under den gångna uppvärmningssäsongen var dock endast 14 000 ton. Av de fem bränslepelletproducenterna har två tillverkning året om, medan de tre andra är huvudsakligen foderpelletproducenter, som tillverkar bränslepelletar under en del av året. Råvarutransporter till pelleteringsanläggningarna sker med fordon av samma slag som transporterar flis från sågverk till massaindustri. Eftersom pelletar för att skyddas mot återfuktning måste hållas i slutna behållare under leveransen, sker distributionen med bulkbilar. Lossning hos konsumenten sker med hjälp av kompressor och pneumatisk transport till användarens lager. Pelletar lagras hos tillverkaren i planmagasin eller storsilo. Hos användaren lagras de i silo eller bränsleficka. Utsläpp från pelleteldning sker till största delen hos konsumenten, men sker till viss del också hos tillverkaren i samband med uppvärmning för torkningen. Emissionernas sammansättning beror huvudsakligen på vilken typ av råvaror som använts vid pelleteringen. Totalt sett kan kväveemissionerna förväntas vara högre, medan halten ofullständigt förbrända gaser troligen blir lägre jämfört med direkt råvaruförbränning. Av tillförd energi i pellettillverkningen återstår omkring 92 % i form av färdiga pelletar. Om pannverkningsgraden kan höjas med 5 % vid pelleteldning jämfört med eldning av pelletråvarorna direkt, blir skillnaden i energiutnyttjande endast 2-3 %. I ren bränslekostnad är pelletar ungefär 1 000 kr billigare än olja. Vid konvertering från oljeeldning till pelleteldning måste investering ske i pelletbrännare samt lagerutrymme med erforderliga transportörer. För att kostnaden för investeringen ska täckas måste oljeersättningen ha en viss storlek. Gentemot bränsleflis har pelletar en högre bränslekostnad, men lägre kostnader för bränslehanteringen. Flisens hanteringskostnad sjunker dock relativt sett med ökad storlek på förbränningsanläggningen. Ur ekonomisk synpunkt är därför pelletar för närvarande mest intressanta för medelstora förbränningsanläggningar. (Kostnaden för eldning med pelletar i småhus har inte undersökts i denna utredning.) Övergång från olja till bränslepelletar har i regel skett i förbränningsanläggningar som haft två oljepannor, varvid endast den ena pannan konverterats. Den bästa ekonomin fås om pelletpannan går som baslast och ger en effekt som ungefär motsvarar anläggningens halva maxeffektbehov. Oljepannan används som spetslast och reservpanna samt går in vid mycket låga effektbehov. Om pelletpannan alltid går med högt effektutnyttjande minskas problemen med sintring. Ett högt effektutnyttjande ger också en hög oljeersättning i förhållande till investeringskostnaderna. Marknaden för bränslepelletar beräknas fördubblas denna vinter jämfört med förra säsongen.

Keywords

biobränsle

Published in

Rapport - Sveriges lantbruksuniversitet, Institutionen för lantbruksteknik
1985,
ISBN: 91-576-2559-X
Publisher: Institutionen för lantbruksteknik, Sveriges lantbruksuniversitet

Permanent link to this page (URI)

https://res.slu.se/id/publ/125661