Open access publications in the SLU publication database

Abstract

En koefficientmetod för beräkning av kväveutlakning från åkermarkens rotzon har utvecklats med syfte att miljökvalitetsmålet "Ingen övergödning" skall kunna följas upp avseende jordbrukets påverkan på vattnets kvalitet. Koefficientmetoden är en vidareutveckling av en beräkningsmetod för normalutlakning från svensk åkermark där resultaten bl a redovisas till internationella kommissioner. Med det processbaserade simuleringsverktyget SOILNDB beräknades med officiell jordbruksstatistik som grund och med tidsserier av klimatdata, ett stort antal utlakningskoefficienter för olika kombinationer av klimat, jordart, grödföljder och gödslingsformer. De tidsberoende effekterna av väderleken försvinner med metoden och koefficienterna beskriver därmed odlingens inverkan på utlakningen på en specifik plats. Utlakningskoefficienterna applicerades på s k Typområden på jordbruksmark (nio st) vilka ingår i det svenska miljöövervakningsprogrammet. Typområdena är små jordbruksdominerade avrinningsområden där vattenkvalitet i avrinnande vatten undersöks. Med information om odlingen på skiftesnivå i typområdena, kunde varje skifte i de ingående områdena tilldelas en utlakningskoefficient. Utlakningen från de olika skiftena vägdes sedan samman för respektive typområde och jämfördes med medelvärden av uppmätta transporter i bäckarna från typområdena. Överensstämmelsen mellan utlakningsberäkningar med koefficientmetoden och mätningar i typområdena var god med hänsyn tagen till retention mellan åkermarkens rotzon och bäck. Ett antal tänkbara åtgärder för att minska kväveutlakningen inom odlingen i typområdena beräknades även med utlakningskoefficienterna för ett specifikt år. Villkoret vid beräkningarna var att produktionen och stallgödselanvändningen skulle vara oförändrad i respektive typområde. Åtgärderna innefattade ändrade stallgödselspridningstidpunkter, ändrad växtföljd vid vall- och trädesbrott, odling av fånggröda samt odling av vårspannmål med fånggröda istället för höstspannmål. Det senare alternativet krävde att arealen vårspannmål ökades på bekostnad av arealen träda. Då åtgärderna beräknades för typområden med olika odlingsinriktning varierade också genomslagskraften för de olika åtgärderna. Maximal utlakningsreducering skulle enligt beräkningarna bli mellan 34 och 54 % för de olika typområdena om åtgärderna kunde genomföras på all tänkbar areal och med bästa möjliga effekt. Våtmarker som en ytterligare åtgärd för att reducera kvävetransporten från jordbruksområden utgjorde även en del i projektet. I varje typområde gjordes en inventering i fält av hur stor areal våtmark som skulle kunna tänkas anläggas inom ramen för nuvarande miljöstöd samt hur stor areal som ytterligare skulle vara tekniskt möjligt att anlägga. För varje typområde redovisades även skattningar av våtmarkernas reducerande förmåga utifrån erfarenheter i befintliga våtmarker. Åtgärder inom odlingen kompletterat med våtmarker skulle kunna ge en maximal reducering i kväveutlakning i typområdena på mellan 40 och 68%.