Open access publications in the SLU publication database

Abstract

Under åren 2001-2005 bedrevs studier i ett specialtäckdikat utlakningsförsök med 7 försöksrutor på styv lera vid Lanna i Västergötland. En långliggande vallträda undersöktes, liksom en treårig höstveteväxtföljd (havre, höstvete, höstvete), där de tre grödorna följdes av olika jordbearbetningsförfaranden. Efter havren bearbetades marken endast ytligt inför sådd av höstvete, medan den plöjdes före sådd av den andra höstvetegrödan. Efter denna gröda lämnades marken orörd efter skörd och plöjdes först i november. Även olika tidpunkter för fosforgödsling studerades: i samband med sådd av höstvete samt i växande höstvete på våren. I höstveteväxtföljden fanns varje gröda med alla år, med två upprepningar. Vallträdan hade ingen upprepning. Där hade behandlingen varit densamma sedan vallens första år, 1993. Den slogs vid 3-4 tidpunkter om året, men inget växtmaterial fördes bort. Utlakningen av kväve, fosfor och kalium bestämdes genom att vattenflödet i dräneringsledningarna mättes och provtogs för analys genom flödesproportionell provtagning. Jordprover togs ut 3-4 ggr per år för bestämning av mängden mineralkväve i marken (0-90 cm djup) vid tidpunkterna vår, vid skörd, tidig höst och sen höst. Skördarna av de olika grödorna mättes och analys gjordes av kärnskördens innehåll av kväve, fosfor och kalium. Provtagning genom klippning av växande gröda och ogräs gjordes vid flera tillfällen under året, bl.a. för att bestämma kväveupptaget under hösten. I vallträdan vägdes mängden avslaget material i samband med putsningarna och prov uttogs för analys av dess innehåll av växtnäringsämnen. Kväveutlakningen från höstveteväxtföljden var beroende på behandling i medeltal 8-10 kg N/ha och år, vilket kan betraktas som små förluster. Kvävebalanser som upprättades för växtföljden visade på ett kväveöverskott (ca 50 kg N/ha och år) men då ingen uppbyggnad av organiskt kväve kunnat konstateras genom åren på försöksplatsen, är det troligt att kväveförluster genom dentrifikation vanligen är betydande från denna jord. Den låga utlakningsnivån beror också på att marken inte tvättas ur fullständigt under vintern. Under perioden från sen höst till vår skedde ofta en ackumulering av mineralkväve i marken. I försöksledet med plöjning i november efter höstvete uppmättes större utlakning än i leden med stubbearbetning i september efter havre respektive eller plöjning i september efter höstvete. Denna skillnad var statistiskt signifikant (P<0.01) och verkade bero på ökad frigörelse av kväve i marken under vinterhalvåret. Ackumuleringen av kväve i marken under perioden från sen höst till vår var vid flera tillfällen störst i ledet med plöjning i november. Mängden mineralkväve i marken ökade även under perioden från september till november (med ca 7 kg N/ha) men skilde sig däremot inte åt mellan leden. Att undvika jordbearbetning tidigt på hösten, vilket är en viktig åtgärd för minskad utlakning på lätta jordar fungerade alltså inte för jorden på försöksplatsen vid Lanna. Här verkade snarare goda odlingsbetingelser för grödan och väl anpassade gödselgivor vara viktiga för att begränsa utlakningen. Goda skördar på vissa av rutorna (på grund av rutornas inneboende egenskaper) innebar att överdoseringen blev mindre än på övriga rutor. Detta verkade bidra till mindre utlakning av kväve. Det fanns ett signifikant samband mellan avvikelse från rekommenderad giva och kväveutlakning, men variationen mellan observationerna var stor. Också fosforutlakningen var mindre från rutorna med störst skördar. Fosforutlakningen uppgick i medeltal till 0,17 kg tot-P/ha från höstveteväxtföljden. Gödsling med fosfor (30 kg/ha) gav ingen ökad fosforutlakning, men ibland något förhöjda koncentrationer i dräneringsvattnet. Spridningstidpunkten (höst eller vår) verkade inte ha någon betydelse, men effekten av fosforgödslingen kan ha påverkats av bearbetningsbehandlingarna. Kaliumutlakningen blev i medeltal ca 7 kg/ha och år. Också här fanns signifikanta skillnader mellan rutorna, men inte mellan de olika behandlingarna med avseende på hela perioden. Vallträdan, som bestod av en vitklöver/gräs-vegetation, medförde betydligt mindre utlakning av kväve än de andra försöksleden trots att nästan 120 kg N/ha lämnades kvar på markytan varje år med avslaget växtmaterial. Fosfor- och kaliumutlakningen var däremot minst lika stor som från övriga rutor. Det betydde att det avrinnande vattnet från vallträdan hade betydligt lägre N/P-förhållande än vattnet från mark där spannmålsgrödor odlades. Om detta är ett generellt skeende i lerjord som lagts i träda, är det värt att uppmärksammas eftersom det kan förändra vattenkvalitetsförhållandena i vattendrag och sjöar i jordbruksdominerade områden.