Open access publications in the SLU publication database

Abstract

Riksdagen antog år 2008 regeringens klimatoch energipolitik, där det bland annat står att en ny planeringsram för vindkraft på 30 TWh per år har fastställts, varav 20 TWh på land och 10 TWh till havs. Begreppet planeringsram ersätter det tidigare begreppet planeringsmål för att ytterligare tydliggöra att det inte handlar om ett utbyggnadsmål. Målet utgår från att andelen förnybar energi ska vara minst 50 procent av den totala energianvändningen år 2020. Det tidigare målet var 10 TWh (SOU 1999:75). Målet dessförinnan var 2 TWh, formulerat av NUTEK (1996). NUTEK:s mål inkluderade inte vindkraft i fjällen och till havs, vilket de senare gör. NUTEK:s mål togs till utgångspunkt för en avgränsning av områden av ”riksintresse för vindkraft” i framför allt våra öppna jordbruksoch kustzoner. Skogsbygden betraktades inte som exploaterbar av kostnadsskäl på den tiden. Sålunda gav NUTEK i uppdrag åt de länsstyrelser och kommuner som har exploateringsbara vindar att avgränsa riksintresseområden för vindkraft. Först bröt NUTEK ned målet fördelat på länsstyrelserna med utgångspunkt från deras respektive vindpotentialer. Länsstyrelserna bröt sedan i sin tur ned målet på motsvarande sätt, fördelat på berörda kommuner. Denna artikel redovisar resultatet från en sådan kommun, Sjöbo i Skåne. Sjöbos resultat jämförs med resultat från en annan studie av hur minimiavstånden från vindkraftverk till bebyggelse har ökat successivt under åren i Skåne. Avslutningsvis görs jämförelser med en tidigare potentialbedömning, 1984, för hela landets jordbruks- och kustzoner då man räknade med kortare minimiavstånd. Slutsatsen är att dagens höga planeringsram kan leda till omfattande landskapsförändringar. Orsaken är Sveriges särpräglade landskapsstruktur, som skiljer sig på en väsentlig punkt från bland annat den tyska, där man redan uppnått 30 TWh. I Sverige splittrade man byarna vid skiftesreformerna för 200 år sedan, vilket man inte gjorde i Tyskland och endast delvis i Danmark och England. I Sverige flyttades gårdarna ut till mitten av de nya sammanslagna ägorna. Därför är det svårt att finna aggregatlägen utan att hamna nära ett bostadshus. I Tyskland ligger gårdarna kvar i byar, så de olika markägorna ligger fria från bebyggelse och bildar stora sammanhängande öppna vidder med gott om plats för stora sammanhängande gruppstationer. Oftast ligger det närmaste aggregatet mer än en kilometer från bebyggelse. Svenska myndigheter framhåller ofta krånglig byråkrati och tillståndsprocess, samt NIMBY-fenomenet (Not In My Back Yard), som orsaker till att det har byggts ut mindre än 1 TWh i det öppna landskapet. Diskussioner pågår om att ta bort kommunernas inflytande över vindkraftsplaneringen, vilket man tror ska underlätta lokaliseringarna. Närboende till vindkraft drabbas betydligt hårdare i Sverige än i Tyskland. Tyskland har 800 m som reglerat minimiavstånd mellan aggregat och bostadshus, men det förekommer sällan avstånd mindre än 1 km mellan aggregat och bostadshus där. I Sverige har tidigare talats om att 700 m bör vara minimiavstånd, men i en nyutkommen handbok för hur man ska klara den nya planeringsramen anges 400 m som formellt minimiavstånd – med reservationen att minimiavstånden bestäms i varje enskilt tillståndsärende. Gotlands kommun har fattat beslut om att 1 km ska vara minimiavståndet där. Avslutningsvis diskuteras i denna artikel tänkbara framtida konsekvenser av den höjda ambitionen för vindkraftsutbyggnad.